Nu ser vi framåt....hello herrey....

Inledde dagen i ottan efter en hemsk natt. Noll sömn på grund av  värk och magkaos från hell. Sen att sängen är överbelamrad med katter, gosedjur och sparkande unge underlättar inte...Kan inte påstå att det är särskilt svalt och skönt heller, vilket verkligen inte underlättar sömnen. Hursomhaver drog jag tidigt till stora staden för ett besök hos en magisk läkare. Efter mina hemska år med Mengele är det magiskt med en bra, förstående läkare som vill lösa problemet i stället för att dumförklara en. Jag blir lika fascinerad och euforisk varje gång. Nu blir det remiss till medicin och lite annat kollijox för vidare utredning. För att göra det hela lite bättre sprang jag på Mengele och fick lite ågren bara av åsynen av maran men beslöt mig för att glädjas över vad som är i stället för att hata det som var.

Efter läkaren bidde det frukost på Donken i väntan på att banken skulle öppna då jag var tvungen gå dit och fixa lite grejer kring pappas dödsbo. Beställde en ost och skinkmacka och insåg sedan att osten fick gå bort för närvarande. Ost och mjukglass saknar jag verkligen att trycka i mig men hoppas att jag på sikt kan käka det.

På eftermiddagen la jag i väg ett moment of blonde av rang då jag surrade med grannen samt agerade assisterande mekaniker åt nämnda granne. Han satte fast sin lur på bilen och sa att det var ju skitpraktisk. Wow, tyckte jag och testade om min lur fastnade. Det gjorde den såklart inte och han sa att: "du måste ju ladda ner en app för att det ska fungera..." Nähä  fan vad bra...svarade jag och insåg där och då hur blond jag var, grannen garvade läppen av sig och jag fattade där och då att det så klart var hans mobilfodral som hade någon form av magnet i sig....Whatever vem behöver vara smart då man är snygg även om jag för närvarande inte känner mig varken snygg eller smart.

Idag slutfördes försäljningen av pappas lägenhet helt och hållet och köpet är avslutat. Det känns skönt, lite bra om än vemodigt. Hade önskat han var kvar och jag fick krama honom många år till. Men nu blev det inte så . Känns skönt han inte lider utan är på ett bättre ställe. Nu ska jag se till att förvalta hans minne och han finns alltid i mitt och mina närmastes hjärtan.

Jag har varit låg sjukt länge men känner hopp, tillförsikt och tro om framtiden. Jag ska kämpa vidare för att jag kan och för att jag vill. Motgång föder framgång. Damn it.

Dessutom har jag ju vackraste, mest magiska och underbara glädjekällan Martina som förgyller mitt liv och piskar upp mig då jag är låg....(inte bokstavligen men ni fattar).

Puss å kram på er...