Igår var en tung dag då jag fick en minnesbok från begravningen i brevlådan helt oväntat så där bara, visste inte man fick någon. Då jag tittade igenom den insåg jag att jag nog var inne i dimman den dagen då jag inte helt minns riktigt hur det såg ut, vilka blommor som fanns och så vidare. I minnesboken var det bra beskrivet om sorg och hur man reagerar. Det är lite skönt att läsa att jag reagerar fullt normalt och att känslan av apati är vanlig samt att det är vanligt att anklaga sig för vad man inte gjorde och saker man borde gjort annorlunda. Jag är ganska duktig på att älta något jag jobbar hårt med att ta bort då det inte är särskilt meningsfullt. I detta läge är det ju inte något jag kan göra något åt heller. Jag försöker (även om det är svårt) att tänka på det jag gjorde för pappa som var bra och det som var rätt. Jag minns efter hans första stroke för många år sedan då jag i stället för att gå ut med polarna satt och rensade otaliga liter lingon en lördagkväll bara för att han ej kunde och det behövdes göras. Jag ångrar att jag inte gav honom en kram sista dagen vi sågs, men det visste ju inte jag. Jag är dock glad vi var där den dagen och jag är glad att han verkade må så himla bra och att han var glad över att vi var där och att han fick krama Martina.
För att ytterligare förgylla gårdagen så var det bouppteckning samt att pappas lägenhet las ut för försäljning. Alla dessa saker måste göras och förvisso var det väl lika bra att allt skit var på samma dag så fick jag ta en stor smäll i stället för många små. Jösses, jag är så grymt positiv i mitt tänk att jag blir rent tårögd. Jag har haft en rejäl svacka och det är ju helt okej och som jag ser det även nödvändigt för att kunna gå vidare - all skit måste ut någon gång och lika bra ta det rejält istället för att bunkra för då blir nog kraschen en rejäl explosion.
För att fortsätta med lite klyschor sägs det ju också att inget ont som inte har något gott med sig. Allt som varit har ju de facto varit tufft men även lärorikt både att jag lärt känna mig själv, insett vad som är viktigt och insett att det är viktigt med bra stöd från familj och vänner i lägen som denna. Jag är glad att jag har ett jobb jag trivs med och grymma kollegor. Jag är övertygad om att jag kommer gå starkare än någonsin ur detta. Dessutom händer det bra grejer på andra plan och det är ju tur det egentligen även om jag har lite svårt hålla fokus på det och dem just nu. Tänker nu lägga min energi på bra grejer och bra människor som ger mig något i stället för dem som bara tar och suger musten ur en.
Jag hade en grymt lattjo jobbdag igår, som verkligen gjorde att jag insåg att jag har världens bästa jobb(något jag lite lätt glömt ett tag) men det är verkligen kul då det är roliga människor, skön stämning, bra musik och lite utmaningar emellanåt. Att jag dessutom fick lyssna på Jon Bon Jovi gjorde inte saken sämre. Att höra hans smäktande stämma gör ju vem som helst glad...
Idag har jag hängt på bästa tjejens skola. Dem skulle ha skolgympa och orientera. Snacka om fasa. Hatade alltid skolgympan och tyckte väl orientering var rätt ok förutom att jag inte kunde läsa kartor men det löstes ju lätt genom att jag rakt av tog följe efter någon som verkade veta vad de sysslade med och fejkade att jag visste hur man gjorde. Värsta jag visste i skolgympan var dock lag och boll-sporter som i mina ögon är förenat med livsfara. Jag tyckte alltid det var grymt orättvist att ridning inte kunde stå på schemat så jag som omväxling fick glänsa. Dottern verkar dock inte ha lika förvirrat lokalsinne som sin ljuva moder - hon hade stenkoll på var hon var. Så jag gjorde som i skolan- hängde på henne då hon verkade veta vad hon gjorde och det funkade även denna gång. Blond och smart som vanligt jag då.
Sedan drog vi på roadtrip och lillbruden har verkligen fattat vad som är viktigt då hon sa: "okej, mamma nu tar vi på oss solglasögon, lyssnar på hårdrock och är grymt coola..." #stoltmamma
Det blev en milkshake från Frasses i solen efter det och i kväll blir det mys och hemmaspa. Älskade unge. Puss på er.
I minnesboken fanns en dikt jag tyckte var lite fin som jag delar med mig av:
Att sakna
Det är ett privilegium
att känna sknad.
Smärtsamt förstås och tungt.
Men det berättar
om en närhet som fanns
Om värme, ljus
och skratt.
Att sakna är
den andra sidan
av att ha fått
Att inte känna
saknad är som att
aldrig ha älskat.
(BenteBratlund Moeland)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar