Ståplats i nybroviken eller slalom?

Idag har Martina spenderat dagen i slalombacken med grannjäntan. Då jag inte för något i världen skulle få för mig att åka (ja, kanske om någon utmanade mig lite drygt och jag fick för mig att jag är Tarzan, vilket ju händer emellanåt). Jag är livrädd för att bryta arslet mer, å andra sidan kanske det inte kan bli värre. Det känns dock lite bisarrt att låta jäntan göra något som jag är livrädd för själv. Å andra sidan älskar hon det och tycker det är sjukt skoj. Hade gått glimrande bra och det känns skönt då man vet att vi törs skicka henne med kompisar utan problem. Har anmält henne till skidskola även om det är denna tant som nog behöver gå den då jäntan tydligen åker bra. Dock känner jag inga som helst problem med att titta på, dricka varmchoklad och alla ben intakta.

Mina egna minnen av slalom är mindre goda. Hela familjen åkte utom jag. Det var dumt tyckte familjen och anmälde mig till skidskola, bra plan dock var den samma dag som jag hade ridskola så i stort sett vem som helst fattar vad jag prioriterade. Jag blev dock (i mina ögon) uttvingad i dem där horribla backarna och i den hemska utrustningen mer  (tänk Stig Helmer då han provar slalompjäxor och associerar till ståplats i Nybroviken) än en gång. Alltid lika motvilligt även om jag oftast var ett lugnt barn som inte på något vis var envis intill tjurskallighet.....(självkännedomen bara flödar här då). En av sakerna jag aldrig lärde mig, var den rätt essentiella grejen att bromsa vilket ju sedermera visade sig bli helt livsfarligt. Vi var och åkte i en backe och jag höll i min okunnighet på att åka rakt utför ett stup. Mamma och pappa skrek åt mig att bromsa och då fick jag panik och allt låste sig totalt....pappa gjorde en heroisk stålmaninsats och räddade mig från avgrunden i sista sekund. Kan lugnt säga att efter det var det totalt färdigåkt för min del. Fast må erkänna det ser himla mysigt ut för dem som kan.

I övrigt är jag sjukt less på att vara sjuk jämt. Jag har varit sjuk typ varannan dag i sex veckor, hör att många har problem med seg förkylning som vägrar gå över och som är lite varannan dag. Typ en dag feber/frisk/illamående/frisk/ögoninflammation/feber....etc. Det tar på mitt i vanliga fall så strålande humör och just nu måste jag vara på topp och det är sjukt frustrerande att inte kunna prestera ens i närheten av vad jag vill. Inser dock att spenatbehovet trappats upp så det är uppenbarligen läge fylla på järnet igen.....suck. Fuck this shit, eller som min mer belevade dotter skulle säga....fy falukorv. Jaja, finns säkert någon mening med detta också även om jag inte ser vad. En stor anledning är nog att jag inte vilat ordentligt och blivit frisk utan bara kört på. Men va fan, jag är inte bitter utan en tuff liten rackare, har jag bemästrat brutit arsle kan jag definitivt bemästra en seg förkylning.

För att förgylla dagen delar jag med mig av Villfarelsers alster, jag bara älskar dem...så spot on och så grymt sköna i denna värld av sociala mediers positiva jamstrams dravel så är dem dessutom så äkta.

Hahah....här snackar vi realist deluxe. Just love it.

Förstår inte hypen med att vara positiv jämt. Ibland måste man de facto få ge utlopp för det dåliga för att kunna gå vidare. Dock är männsikor som bara är negativa lika äckligt tröttsamma som de som är yberpositiva (dem är ändå inte på riktigt).