Går inte att vinna men kämpa väl är också bra.

Var helt grymt kass då jag slutat jobba igår. Brutna rumpan i total strejk samt att senaste tidens sömnbrist och myckna jobbande började ta ut sin rätt. Somnade i stort sett direkt jag la mig på spikmattan och slöt mina blå. Lite brutala värkisar och massa liniment hjälpte så klart till. Jag håller på att försöka reducera intaget av värkisar och har de facto minskat med ungefär hälften. Dock är det så att vissa dagar bara måste jag ta dem, om inte annat för att kunna slappna av och minska värken på sikt. Känslan att gå runt med en kniv i ryggen, arslet är inte särskilt angenäm vill jag lova även om jag är van.

Det är bara att konstatera att det där med värk verkligen suger. Otaliga är de gånger jag fått ställa in trevliga aktiviteter med vänner och familj bara för att det helt enkelt inte går. Otaliga är de gånger jag fått göra min dotter besviken då vi skulle hitta på bus men jag inte pallat på grund av att ryggen slår bakut. Otaliga är de gånger jag förbannat den dagen jag bröt rumpan och jag inte längre kan göra det jag vill, när jag vill utan måste anpassa mig efter hur värken behagar vara. Men så är det och det är bara att gilla läget och ta det för vad det är. Acceptera det kommer jag dock aldrig att göra. Jag är dock glad att de flesta av mina vänner förstår då jag har dåliga dagar och ställer in saker för att inta ryggläge på golvet och spikmattan i stället, vilket i kombination med total tystnad och lugn är det enda som hjälper lite. Det är skönt att dessa vänner är snällare med mig än jag själv är.

Detta är så sant som det är sagt. Då jag bröt rumpan lät jag det det både definiera och destroya mig. Jag jobbar dagligen på att stärka mig och jag har lärt känna mig själv rätt bra under denna resa även om det är en bit kvar.

Tyvärr finns det många människor som dömer en och misstror den värk och smärta jag har. De dåliga dagarna då jag knappt tar mig upp ur sängen är det ingen som ser eftersom jag då inte tar mig någonstans. Sedan är det också så att jag generellt försöker hålla god min då det ju inte blir bättre springa runt och tycka synd om mig själv och se plågad ut då jag är igång. Många gånger vet jag att vissa aktiviteter kommer att komma surt efter men det är smällar man får ta eftersom det är kul just då. Dock är den konstanta känslan av trötthet och apati grymt jobbiga att förtränga och då folk ska ifrågasätta, misstro och genom det trycka ner en då blir det bara för mycket ibland. Å andra sidan säger det mer om dem.

Efter smärtrehab har jag dock hittat vägar för att få en vettigare vardag och även lyckats med att börja jobba heltid något jag aldrig trodde var möjligt för något år sedan. Att jobba är jobbigt främst de dåliga dagarna dock mår jag bra av att jobba vilket ger energi att fortsätta även om det kommer dagar då jag måste tillåta mig att krascha och bara vila.

Detta är så mycket jag. Noll eller hundra i det mesta jag gör och i det jag känner på gott och ont. Detta beteende och tankesätt är dock något som inte alltid är så himla bra så jag jobbar på att tona ner det och bli lite mer mittemellan.

Ett inte alltför upplyftande inlägg, jag vet dock är det ju så livet är. Vissa dagar är bra och vissa mindre bra. Nu tar jag nya tag och ska sova lite till.....lätt befriad av att fått rensa lite negativa tankar och det är ju rent magiskt bara det.

Inte underligt det är sjåigt ibland....moahah.