....än slank jag ner i diket.....

Häromdagen kapade jag luggen lite lätt och jag trivs i lugg- trots att jag tydligen ser snäll ut i det....moahahah. Snacka om falsk marknadsföring. Något jag tyckte var roligt på riktigt var i kväll då jag kom på jobbet sa en manlig kollega:"men vad snygg du var i håret, har du klipp dig?". En timme senare kommer nästa manliga kollega och säger: "gud vad snyggt det blev med lugg". Inser att jag jobbar med ovanliga män. De flesta karlar jag känner märker inte ens om man färgat håret grönt och gjort tuppkam liksom.

En knasig men rolig jobbkväll. Fullbokat av rang och det var trehundra något grymt. Men det är då jag trivs som bäst. Jag verkligen gillar mina goa kollegor, en av dem hade en jobbig kväll och kom och sa att hen ville ha en kram. Ett härligt gäng och magiskt teamwork gör att jag bara älskar mitt jobb.

På väg hem från jobbet var det sjukt halt och jag fick en rejäl sladd, något som sällan händer med stortysken. Bidde rejält skakis efter det hela då jag aldrig lyckades häva sladden utan den fortsatte många meter. Ytterst tacksam jag inte fick möte då eftersom det kunnat gå riktigt jävla illa då. Nu hamnade jag i drivan på vägrenen och kunde skakis men lättad backa tillbaka och fortsätta. Men hu vad jag mår och mådde inte bra nu och då. Dylikt ger en perspektiv å d grövsta. Dotra var vaken då jag kom hem och att kramas med henne var ren magi.

Gårdagen var mer magisk än andra då jag trots lätt sömnbrist då jag absolut inte kunde somna efter jobbet, det bara kröp i hela kroppen och tankar i massar bara vindlade i lillhjärnan. Hursomhelst masade jag mig upp för att få massage vid tiosnåret. Det var ytterst länge sedan och ytterst välbehövligt - har verkligen känt mig som överkörd och nermejad senaste dagarna. Efter massagen så kände jag att en promenix i det fantastiska vädret var en glimrande ide. Till saken hör att snön yrde, det blåste isvindar, kallpären och drivis, det blåste verkligen så kylan åkte ända in i märgen. Men noga- jag knatade på och kände harmoni och trivsel spridas i min nedfrusna lekamen. Kände än en gång att jag alltid får så tindrande infall. Men det var trots kylan ytterst uppfriskande.

Hann under prommisen även med att ringa diverse instanser för att fixa och trixa med diverse förträngda måsten och borden som nu är om inte avklarade så i alla fall påbörjade och bara en sån sak är balsam för själen. Det är så sjukt jobbigt att ha vissa saker hängande över sig, ju längre man förtränger dem desto jobbigare blir det. Efter prommisen bidde det en spontan lunch med ett snyggo, vilket aldrig är att förakta. Känner jag måste börja äta mer då kilona bara rasar, på tre månader har nästan åtta försvunnit, ingen katastrof i och för sig ännu men ändå.

Just nu känner jag mig glad att jag kan skriva detta och eftertänksam och förväntansfull för mitt magiska liv.