Ett år sedan jag skrev ett inlägg sist så det är väl som läge att börja om igen nu så där på årsdagen och i dessa dystra tider. Känns som lite kontinuerlig rensning i form av att skriva av sig är något som kan göra susen under blusen för den mentala hälsan.
Världen är drabbad av en pandemi med coronavirus i farten och inget är sig likt. Folk i riskgrupper bör hålla sig hemma och man ska undvika social kontakt i mesta möjliga mån. Något få icke respekterar. Har hört många resonera att det är överdriven propaganda och mest lögn. Sådant gör mig lite upprörd. Att folk dessutom ställer sig och hostar rakt ut på andra människor är i normalläget helt oacceptabelt och i dessa tider rent förkastligt. Dessa retarderade stolpskott vill man banne mig bunta ihop, slå ihjäl och bränna upp.
Jag är självklart oroad för min egen samt nära och käras ve och hälsa. Även om det i normalläget inte blir så allvarligt sjukdomsförlopp så vet en ju aldrig. Men detta virus är något som vi lär ha hängande över oss ett bra tag är jag ytterst övertygad om så en kan inte oroa sig, utan man måste lära sig ta en sak i taget.
I nuläget är jag dock oroad över jobbet då vi tappat mycket dock är det i nuläget inte aktuellt att någon ska gå. Vi har dock anpassade öppettider och man får vara lite flexibel gällande arbetstid och så. Det är dock något jag självklart inte har några problem med även om det självklart är gött att ha ett schema.
Det som är drygt är att ingen vet hur det kommer att bli, hur länge detta varar. Kontrollfreaket i mig hatar det men det är bara att gilla läget och ta en dag i taget och bemöta eventuella hinder då de kommer, för det kommer dem göra frågan är bara när och i vilken omfattning.
Tur man har bästa familjen, bästa kollegorna, knasiga kompisar och störd humor som nog kan underlätta dessa dystra tider. Synd att jag inte får träffa mamma och Christer bara men var sak har sin tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar