Sorgen i mitt hjärta kan ingen se....

Igår skulle en av kattungarna åka. Just innan kördes dammsugaren så de sprang ju såklart och gömde sig. Vilken skräll. Att springa runt och leta katter var väl ungefär det sista jag hade lust med där och då. Vi letade överallt. Helt plötsligt hittar jag dem högst uppe i en hylla och hur de tog sig dit är en gåta. Kan lugnt säga att dem små skitungarna var billiga då. 

Sedan var jäntan bjuden på bowlingkalas och även vuxna var bjudna så vi tyckte det var en kul ide och ett bra sätt att tänka på annat. Pappa brukade bowla mycket och då vi kom dit och jag hörde de välkända bowlingljuden kom en smärre krasch.  Följde alltid med pappa på bowlinghallen som liten och det var roliga tider. Det är bara att inse att dessa moments kommer att komma ofta och just nu är det nog läge att jag är snäll med mig själv i stället för att tuffa på. Jag är i vanlig ordning expert på att hålla god min.

Idag var jag på begravningsbyrån och det var hur jobbigt som helst. Alla måste vi gå igenom detta men varför jag/vi och varför nu eller någonsin? Vill bara krama min fina pappa och önska att allt var bra. Att välja kistfärg, blommor och dikt till dödsannons är så abstrakt att jag tror mig se en otrevlig film med mig själv som huvudrollsinnehavare. Saknaden är enorm och en klok man sa igår att sorgen kommer nog inte komma förrän begravningen är gjord då det är så mycket praktiskt innan. Jag tror på det och bävar för det. Finns bara en sak.....älska era nära och kära för imorgon kan det vara för sent.