Idag kom det där samtalet jag väntat och bävat för i många år. Jag har fått liknande flera gånger men idag insåg jag att det var allvar och att det var på riktigt. Det var pappas läkare från Geriatriken som ringde och berättade att min älskade kämpe till far nu var på IVA efter en rigorös stroke som satt sig på hjärnstammen. Jag hade relativt nyss vaknat och skulle i duschen och iväg på ärenden bland annat hälsa på min käre far. Lätt chockad och gråtande ringde jag brodern och sa att han nog borde komma upp snarast. Efter en stund ringde läkaren upp igen och sa att vi skulle mötas för att sedermera följas upp på IVA. Då insåg jag vidden av att det nog verkligen inte var bra. Blev lätt kallsvettig och fick horribel ångest samt blev ytterst tacksam att jag fick både skjuts och sällskap till sjukan.
Fick tala med läkaren länge innan och han sa att prognosen var illa då skadorna var masssiva. Jag blev även förberedd på att pappa låg i respirator med allt vad det innebär. Det kändes hemskt att se min stora starka pappa med slangar, apparater och diverse runt sig. Sedan blev det träff med massa andra läkare och jag fick höra hur illa det var. Min far var hjärndöd och hölls vid det här laget bara vid liv av apparater i stort sett. Man började tala om organdonation och annat. Min bror ringde och meddelade att han skulle anlända under eftermiddagen och det kändes tryggt. Jag är glad att jag har min släkt i mångt och mycket - även om vi inte hörs så ofta så finns dem när det gäller.
När jag med dåligt samvete lämnade sjukhuset efter många timmar bävade jag lite över vad jag skulle säga till dottern. Hon tog det dock rätt bra då jag sa att morfar var sjuk och hon undrade om han skulle dö och om hon då fick gå på begravning. Jag kände att jag blev tvungen åka hem lite då jag inte höll på att hålla ihop. Jag har gråtit oceaner och känner mig ytterst trasig. Känslan av overklighet är påtaglig.
Då jag sitter vid pappas sida och håller hans hand känns det som att han när som helst ska öppna ögonen och säga att allt är bra. Jag vet att det inte kommer att hända men känslan finns där. Den djupa medvetslöshet han befinner sig i är bestående till den dag han somnar in och kroppen ger upp. Ingen vet om det tar timmar eller dagar.
Alla som känner mig vet hur nära jag stått min far och jag är tacksam för stöd från både släkt och vänner. Inte många vet vad som händer nu men de få som fått veta har i stort sett alla ställt upp och stöttat. De som inte gjort det ska definitivt rensas från bekantskapskretsen framöver. Men var sak har sin tid - nu är det att finnas för fadern som gäller. Älskade, underbara pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar