torsdag 24 mars 2016

En sorgens dag.

Älskade pappa med sitt älskade barnbarn då ett år gammal. 
Tidigt i morse ringde sjukhuset och meddelade att pappa blivit sämre. Tio minuter senare ringde de igen och meddelade att han somnat in. Vi hann aldrig upp. Jag tog dock förväl igår och igår var vi där alla närmaste och hade en under omständigheterna bra dag tillsammans. Pappa skulle aldrig vakna till ett fullvärdigt liv och att bli ett vårdpaket är det sista han skulle vilja så för hans del var det nog bra, och nu slipper han lida mer. Han har ju varit sjuk i många år, min älskade kämpe till papps.

Vi åkte upp och gick in och tog ett sista farväl allihopa och det var något av det tyngsta jag gjort. Det känns helt overkligt och det kommer dröja innan jag fattat att det är på riktigt. Hela tiden kommer jag på saker jag vill säga, berätta eller fråga. Jag och min bror hanterar sorgen rätt olika. Brorsan är mer praktisk och saklig och jag har inte sett en enda tår. Själv har jag gråtit floder och det bara kommer oavsett var jag är bara jag tänker på det hela. Många är de som stirrat på mig då jag börjat stortjuta på affären och andra ställen.  Jag har då aldrig haft problem med att visa känslor och tror det är sunt att släppa loss känslor oavsett vad. Dessutom har jag ett stort behov av att prata med nära och kära.

Då jag kom hem efter det hela så blev kraschen total. Jag däckade och sov i tre timmar. Jag tror anspänningen av chock och allt släppte. Nu ska jag försöka äta för första gången på några dagar. Har totalt tappat aptiten och på något vis glömt bort att äta.

I kväll ska lillsnyggingen på sitt första disco och sedan ska vi tända ljus för morfar. På något vis måste livet gå vidare och jag vet att pappa inte skulle tycka att vi skulle gräva ner oss. Saknaden kommer finnas länge och sorgen likaså. Jag är tacksam för mina fina vänner och magiska familj -som stöttat och peppat på olika vis- skönt med stöd i dessa dystra tider. Jag känner mig totalt dränerad mentalt och fysiskt så positiv input är behövligt.
Påsk var d visst också mitt i allt. Jag lägger ut favorit i repris. En gammal bild på en tjockis till påskhäxa.  Sexy and I know it.

5 kommentarer:

  1. Så fint skrivet vännen! Man tror man är förberedd men chocken kommer å de är bara att släppa tårarna än vart du är.. de mår man bäst av! Jo du har rätt så mycke man hade velat säga.. fråga.. Tänker på er! Kram i massor!!// Charlotta (Elins mamma)

    SvaraRadera
  2. Jag har än inte riktigt fattat att min pappa är borta och ändå har det gått 4 år, STOR kram på dig vännen.

    SvaraRadera