Drömmar och spöken kan ge mardrömmar!

Just kommit från jobbet och det har som vanligt varit väldigt lattjo. Onödigt trött bara men det är ju normalläge. Igår sprang jag på en bekant och vi började tala om att det aldrig är för sent att följa sina drömmar och då såddes ett frö att göra slag i en sak jag funderat på i en herrejösses massa år men alltid varit för feg för att slå till på. Nu har jag i och för sig ett flertal andra saker att ta tag i dock kan det ju vara lika bra att vända upp och ner på allt då jag liks är igång. Hur som haver fick jag något att tänka på och blev lite peppad och det är ju aldrig fel.

Man ska tro på sig själv....=).

Att jag har smärre problem med påstådda spöken på jobbet har avhandlats förut, att jag dessutom tror på dem till fullo har också konstaterats. Dum som jag är har jag såklart talat om detta för somliga kollegor -ibland är det klokt att hålla tjallan dock inte min starka sida då det gäller sånt). Detta utspelade sig häromdagen då jag hade gått låsrundan (eller spökvandring som jag kallar det) som i vanlig ordning var en pärs då jag ser mysko saker i varje skrymsle och vrå, även om jag egentligen tror att det är mer troligt att snubbla över en kvarglömd fyllskalle än att ett spöke biter mig i tårna. Då jag och kollegan stod i omklädningsrummet gick hissen helt plötsligt igång och jag säger andlöst till kollegan men panik i blick: "...mäh, var det hissen om åkte iväg och hur sjutton gick det till....????". Kollegan såg sin chans och spädde på min horribla ångest å det grövsta gällande både spöken samt förirrade och inlåsta gäster. Dock gick jag inte (till fullo) på den då jag vet att hissen alltid åker till en viss våning efter ett tag.

I bilen på väg hem satt jag och filosoferade lätt över att jag inte vuxit från mina spökfobier och att jag fortfarande får smärre panik av att gå ner i källare på grund av alla historier om källargubben jag matades med som liten. Tänkte på det och vittra som min kära faster berättade mycket om då jag var mindre. I bilens trygga värme kände jag ju hur himla löjlig jag var och hur idiotiskt det är att skrämmas av sånt trams. Då jag parkerat hemma och var på väg till dörren hör jag mysko ljud i skogen och var övertygad om att Jason var på väg. I vild förtvivlan letar jag nycklarna och i härlig skräckfilmsanda tappar jag såklart ner dem. Precis då kommer katten Gullis ut ur skogen med solsken i blick glad över att få komma in. Snacka om antiklimax liksom.


Nu blir det antasta spikmattan och hoppas på sömn för att inställa mig på jobbet om sisådär elva timmar igen.Vi får hoppas att mörkrädslan viker hädan och att spöken håller sig på mattan i natt då jag skulle behöva sova en sisådär åtta timmar eller så. Under kan ske! Hell yeah.