Dansa i regnet

Idag skulle jag ha begravningssamtal med prästen som ska ha pappas begravning. Vi skulle träffas på församlingsgården öst på stan. Då han anlände och vi satt oss ned för att börja tala så frågade han: "ja det är alltså din mammas begravning vi ska tala om...." Nja, tyckte jag att det kan vi nog vänta med en stund då det var pappas det gällde.... Prästen tittade länge och väl i sina papper, bläddrade fram och tillbaka samt såg mycket fundersam ut. Till slut sa han frågande: "...ja är det Karl Gustav....?" Icket sa jag och talade om pappas namn och kände rejäl skepsis till den man som satt framför mig.

Att komma så pass oförberedd på ett dylikt samtal känns ytterst märkligt. Även om begravningar är vardagsmat för präster så tycker jag att det är lite respektlöst och nonchalant att inte ens ha koll på namnet på den person vars begravning man fått äran att förrätta. Under samtalets gång bättrade han dock på sig så jag tror nog detta ska bli bra. Samtalet i sig var ytterst jobbigt och svårt, jag tror och hoppas dock att de beslut och de val jag tog kommer att ge pappa en fin begravning. Fast kände mig rätt liten på jorden och ensam i världen.

Då det var avklarat skulle jag träffa en kollega på stan och hon skulle hjälpa mig att shoppa lite kläder  till ovan nämnda händelse innan vi skulle börja jobba. Det visade sig att vi båda föredrog speedshopping och på 20 minuter lyckades vi hitta en snygg klänning samt ett par skor (skorna var väl lite fusk då jag sett ut dem innan). Effektivt och bra. Dessutom hade vi ungefär hur kul som helst och det var ett bra avbrott och skönt att skratta ordentligt efter alla tårar liksom.

Sedan var det jobb och det var en lugn och skön jobbkväll. Men jag kan nog aldrig sluta förundras över att packade människor börjar ragga på barpersonalen som är nykter. Det verkar som sånt slöseri liksom, bättre ragga på  någon i sin egen kaliber, det vill säga aspackad.... Ännu ett av alla stora mysterier som gör mig sömnlös på nätterna.

Ett stort mysterium har dock lösts i kväll. Min sedan någon vecka försvunna väska dök plötsligt upp som gubben i lådan. Den fanns på jobbet på ett ställe jag kollat på en miljard gånger. Hur den helt plötsligt hamnat där är för mig en gåta som bara kan förklaras av att det är spökena som varit framme. Skönt den återfanns för i den fanns massa smink, en nästan full flaska av min favoritparfym samt massa annat jox. Har köpt nytt av allt dock är det ett mindre problem då jag ju är högförbrukare av smink. Att upprätthålla glamouren är a och o i alla lägen.

En rätt turbulent och omvälvande dag som innehållit rätt mycket magi, sjuk humor, skratt, tårar, sorg och glädje. Viktigt att se till ljuspunkterna och hitta det lilla som förgyller. Allt blir så mycket bättre då och jag tror och tycker att jag blir allt bättre på det hela tiden. Nu blir d skutt i säng och sussa någon kvart elle

r så i bästa fall. Sömn är för veklingar....