De som känner mig vet att jag är en rätt krass, ironisk, sarkastisk och rätt crazy människa.
Jag driver med mig själv väldigt mycket och driver med de situationer jag befinner mig i främst om dem är jobbiga. För mig är min sarkasm och ironi ett sätt att klara vardagen och kunna fungera i dystra stunder.
De som är mig riktigt nära får dock se min mörka sida och mina tårar även om jag sällan visar det.
Många tycker att jag är pessimist exempelvis då jag säger att min brutna rumpa aldrig kommer bli bra. Då jag haft den i tre år så är det i mina ögon mer realism att säga så. Vore rätt korkat att efter tre år tro att jag kommer vakna upp i morgon med perfekt obruten rumpa. Att vare realist handlar om att gilla läget även om man hatar det. Om jag var pessimist hade jag lagt mej ner och gett upp i stället för att se nya lösningar och deala med den verklighet som är.
Jag tror och hävdar att människor med självironi även har självinsikt och det är mer vettigt vara just realist än någon form av obotlig optimist utan verklighetsförankring.
Sociala medier såsom facebook och för all del bloggar har mer och mer fått människor att få prestationsångest att vara perfekta mammor/människor/kompis etc. Du ska visa upp finfina middagar och påtala hur duktig du är som storstädat arton gånger denna vecka samt att dina barn är guds mest perfekta skapelser.
För någon med taskigt ego måste nog detta bli en grym press som bara saboterar ett redan dåligt ego. Jag tror och hävdar att sociala medier ibland kan förstöra å d grövsta. Att söka likes och comments blir ett sjukligt beteende som blir mer stört än trevligt.
Var går då gränsen? Ja d är väl egentligen upp till var och en även om jag tycker det är patetiskt då medelålders människor lägger upp selfies och bikinibilder varje dag. Dock är det som sagt upp till var och en såklart.
För er som dock vill posta selfies så rekommenderar jag en selfiestick.