Den ädla springaren Casper tyckte det var lattjo komma ut dock kände han nog av ryttarinnans obra humör. Dessutom var det massa spännande saker i farten kring stallet: en fyrhjuling, brandbil och en traktor samt massa gigantiska hästar som skulle hopptränas. Lattjo sa Casper och busade lite lätt. Den allt annat än glada och harmoniska ryttarinnan hoppade av pållen då han gjorde ett busil. Skulle inte rida en meter till minsann.
Den elaka hemska häxan till morsa (jag alltså) klev då in och sa åt ungen att kliva upp på pållen omedelbums och att det inte finns på kartan att kliva av för ett busil (som hon dessutom hanterade med bravur). Ungen upp igen och ett åskmoln skulle ligga i lä. Efter en stund och massa tempoväxlingar, halvhalter och annat jox slappnade jäntan av och det gick glimrande bra. Tror hon blev så pissed på mig att hon la fullt fokus på att rida. Sedan kom några andra busil som också gick bra. Efteråt sa hon dock att hon inte ville bryta benen och dö och att jag var värsta morsan i mannaminne som tvingade henne till det. Ja - det är skönt att det ljuva flickebarnet inte är det minsta melodramatisk och inte alls överdriver det minsta.
Jag frågade om hon ville fortsätta rida eller börja samla frimärken i stället , vilket hon absolut ville och då sa jag att då får man räkna med lite avfallningar, benbrott och blessyrer men att död inte var jättevanligt i samband med ridning men att det absolut förekom. Känner mig vanvettigt pedagogisk. Nästan lika pedagogisk som då vi skulle ta allergitest och lilla fröken var livrädd och jag sa att det var lugnt då dem tog ett gäng nålar och stack i armen. Hon påtalade att det inte kändes det minsta bätttre.
Summa sumarum är dock att efter lite hästmys så var dock tjejen betydligt gladare och jag känner verkligen att det är rart med barn framförallt preteenade deluxe. Tur hon är söt i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar