Då man som jag var yngre trodde man vänner var oförsumbara och att dem man umgicks med då var dem bäst och dem mesta.
Jag har gått igenom många stormar och idag är dem vänner jag hade så inte demsamma som idag. De vänner jag idag litar på och jag vet ställer upp för mig är definitivt inte demsamma som för tio år sen.
Jag är som många vet rätt galen och ofta rätt glad men ryggvärk, trasig svanskota och annat gör mig rätt off och anti många gånger. Under min rätt långa sjukning så var det få som verkligen fanns och min stora lycka var smärtrehab då jag fann människor som hade långvarig värk.
Under åren har jag insett att jag inte är ensam om detta och jag är glad över de människor som förstår hur jobbigt det är med kronisk värk och allt det innebär. Dagligen brottas jag med att inte orka, att inte räcka till och att känna mig som en usel mor.
Min dotter är van att ha en mamma med värk och att hon ofta inte får göra det hon vill. Jag hatar det, jag hatar att inte räcka till och att inte orka på grund av min jävla värk.
Tacksam över att ha vänner som förstår och försöker hjälpa och som ställer upp i nöd och lust. Sen har jag inte alltid kliniskt rent i mitt hem men då jag jobbar mkt så orkar jag inte eftersom jag prioriterar familjen då jag är ledig.
Detta inlägg lät gnälligt men är egentligen bara ett konstaterande.....jag har ont...jag hatar det men dealar med det även om det ibland är en kamp.
Det jag egentligen ville säga är att de vänner jag har idag är dem bästa och jag älskar dem alla.....
kramis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar