Livets små glädjeämnen

 I lördags började jag jobba igen det var som himla trevligt att få träffa lite folk och inte bara vara hemma och se dum ut. Men framförallt är det skönt att faktiskt må bra igen. Har rasat en gång i värde men fick refilla så det ser bra ut nu igen. Sjukt nice då kreativitet, galenskap och livslusten så sakteliga börjar återvända även om jag försöker påminna mig själv om att ta det lugnt och vara/göra lagom. Blev lite varm i själen då en av stammisarna sa att det var kul jag var tillbaka. 

Dagens ångest bestod i att jag skulle öppna ett mjölkpaket. Någon måste ha limmat igen korken då det var helt omöjligt öppna det. Kände mig svagare än en hamster. Dotra sa att hon skulle visa var skåpet skulle stå men även hon gick bet. Vi kände oss rätt värdelösa (med all rätt). Kände att jag vägrar ju be om hjälp, snacka om höjden av förnedring. Men trägen vinner och troligen behövde mina latenta muskler bara värmas upp lite för till slut lossnade korken och mitt segervrål hördes vida omkring. Dotra höll på skratt ihjäl sig och konstaterar att hon aldrig någonsin igen kommer få se en människa bli så glad över att öppna ett mjölkpaket. Life is good!=) Känner mig verkligen stark som få.

Har börjat träna så smått och jag och jäntan har ju det sedvanliga vadet om att jag ska ha magrutor i juni. Tänkte lyckas den här gången. Har även bestämt mig att då jag uppnått delmål ett i min livsplan ska jag tatuera mig. Har länge velat tatuera in dotras namn så nu ska det bli ev. En före detta kollega ska rita upp den åt mig för har även tänkt ha med en grej för att hedra fadern. Även om han inte direkt var för tatueringar och då jag gjorde min första dolde jag den noga länge men till slut såg han den såklart och tyckte att den var rätt fin ändå.

Dagens middag bestod av världens godaste lasagne. Jag har nog inte ätit lasagne på fyra år då det var då jag fick laktosdiagnosen. Har alltid varit för lat för att göra egen men idag slog jag till och den var helt magisk.

 Häromveckan hade jag mitt bästa blodvärde på fem år. Även om det fortfarande är aningens lågt så känns det ju bra. Kommer dock få springa på vårdcentralen och kolla det minst en gång i månaden för att inte dippa så lågt som jag varit i höst. Tar så lång tid komma tillbaka och det har verkligen tagit på kroppen att inte ha något blod. Får vara glad att jag inte råkat ut för en olycka och behövt blodtransfusion får då hade jag nog kackat av. Sedan är ju bieffekter som att det tar på hjärtat, depression, total utmattning och annat mindre lattjo men överkomligt.Har nog inte förrän nu fattat hur negativ inverkan det har på en och med tanke på att jag levt med detta i fem år är jag rätt utarmad. Men nu finns en plan i väntan på en långsiktig lösning att hålla eländet i schack och det känns ju bra. Vill inte dippa så lågt som i höst någonsin igen för snacka om att hamnat på botten av rang. Men fördelen med det är att det finns bara en väg att gå då- och det är upp.

Blir mkt refill och kontroller nu...men så får d bli....

Då är dock frågan hur en ska börja ta sig uppåt igen. En sak är ju att göra roliga saker. Vilket inte är helt lätt i dessa tider då allt är stängt eller åtföljt av massa restriktioner.Så det är bara att inse att det är ett tecken från ovan att det är dags att vidga vyerna och göra nya saker. Det är kanske nu det är dags prova på fallskärmshoppning, bungeejump och annat spännande. Fast då jag är flygrädd går det dock bort. I helgen ska jag dock åka längdskidor, det är kul. Sedan får jag hitta på något annat till nästa vecka....nu gäller det att tänka utanför lådan i alla fall, prova nya saker å söka utmaningar. 

Jag hade en plan och den gick tyvärr om intet då covid kom å ställde till det men så nu har jag ett mål och hur jag ska komma dit får revideras från dag till dag men första delmålet är att ha blodvärde över hundra fram till mars samt loosa tio kilo till dess. Då ska jag belöna mig med en tatuering av dotras namn samt infiltrera pappas luffarprickar i den. Bara jag får ordning på ork, blod så kommer allt annat som tåget- lite sent men trägen vinner. Sedan är nästa mål inom räckhåll men tänkte som omväxling ge mig tid och ha tålamod och vara lagom. Haft dåligt blodvärde i fem år å kropp och själ har brutits ned under lång tid så självklart tar det tid bygga upp allt igen men inom ett år ska mitt liv se helt annorlunda ut. På vilket sätt är oklart men en pigg å livsglad Burvallska kan begå stordåd - det vet jag även om det är länge sedan.....

Fimbulvintern över????

 I går var det årets första dag och den var lite seg då jag var vaken till 05 - intet  nytt under solen i och för sig. Dessutom valde Ivanhoe fel brutta igen och det mörka våpet valde fel karl. Även på den tiden var folk dum i huvet....

enda riktiga mannen i Ivanhoe...

Att idag tvinga sig upp redan klockn 09 var något av höjden av horror. Idag fick vi i alla fall se solen. Hela december har varit höljd i mörker och det har känts som en kombination av fimbulvinter och dödsriket hell och väntan på Ragnarök har varit gravt närvarande.

Många jag talat med har undrat över nyårslöften. Jag har  egentligen bara ett och det är att få ordning på blodvärdet för får jag koll på det behövs inget annat. Eftersom det ena ger det andra. Dock känns det lite svårt att få till det då alla onödiga operationer ställs in. Även om denna är essentiell och på sätt och vis livsavgörande för mig så är är den inte hög prioriterad. Då jag även måste åka till Skellefteå  för att göra den är dem tydligen lite extra petiga. Så nu är planen att kräva regelbunden koll av värdet och regelbundna refiller, inte sporadiska som det varit och framförallt inte då det redan dippat så mycket att det är försent liksom. Kommer bli tokbra- hoppas jag för ruttnar bort om jag inte blir piggo deluxe snart...

I övrigt har denna dag varit bra. Varit och firat jul med mamma (har inte blivit av förrän nu på grund av vädret eftersom vi måste vara ute). Solen tittade som sagt fram och vi satt ute, grillade parisare och löste världsproblemen.